Relativistisk rapsodi

Sammanfattning.

F religgande ess behandlar den Speciella Relativitetsteorin med historiska kommentarer, samt diverse f rs k att modifiera teorin. Trots mer n hundra r p nacken finns det inget som tyder p att Relativitetsteorin kommer att ers ttas inom n ra framtid med n gon b ttre lokal teori f r rumtiden.

Del I Den speciella relativitetsteorin

1. Inledning

Den speciella (SR) och allm nna relativitetsteorin (ART) utg r tv av den mod rna fysikens grundpelare j msides med kvantmekaniken. Relativitetsteorins st llning r - f r att f lja den inslagna metaforiska linjen - till den grad grundmurad att man kanske s llan gnar den n gon st rre uppm rksamhet. F rvisso finns det en och annan som t ex hoppas kunna p visa att Lorentz-symmetrin inte g ller till hundra procent. SR utg r en s integrerad del av de ”kovarianta” och eleganta f ltteoriformalismerna att den kanske sj lv n stan hamnat ur sikte. Emellertid, den revolution som Einstein startade i fysiken r l ngt fr n ver. Rummets och tidens problematik kommer att fascinera m nniskan s l nge hon r kapabel att t nka. I denna ess som kretsar kring SR kommer vi att anv nda metrikkonventionen $(+---)$ f r Minkowski-metriken $g_{\mu\nu}$.

2. Symmetri I

Relativitetsteorin formulerades (principiellt) som ett svar p diskrepansen som hade uppkommit mellan Newtons mekanik och Maxwells elektrodynamik. Klassisk mekanik omfattade ’Galileis relativitetsprincip’ som f r tv inertiala referensystem i relativ translatorisk r relse postulerar transformationen (1D-fallet)

$$x^{\star} = x-vt$$ (1)

$$t^{\star} = t$$ (2)

Detta r vad det ’praktiska f rnuftet’ mer eller mindre f reskriver. Fig.1 ger en geometrisk beskrivning av transformationen (1). M ttlinjen (Eichkurve) EE^⋆ som tr ffar tidsaxlarna i punkterna E och E^⋆ r inf rd f r att vi skall f $t=t^{\star}$. N mligen, f r att erh lla de fysikaliska koordinatv rdena ($t$, $t^{\star}$) p axlarna $t$ och $t^{\star}$ skall vi dela med avst ndena OE respektive OE^⋆: $t$ = OT:OE; $t^{\star}$ = OT^⋆:OE^⋆.

Figur 1. Galilei-transformationen

Einstein ins g att Galilei-transformationen (1, 2) r inkonsistent med kravet p att ekvationen f r ljusets utbredning (vi s tter h refter ljushastigheten i vakuum $c$ = 1)

$$t^{2}-x^{2}=0$$ (3)

r invariant f r inertialsystem och att den kr ver en symmetrisk behandling av tiden och rummet i motsats till (1, 2) och Fig.1. I Fig.2 visas en symmetriserad transformation f r $x$ och $t$.

Figur 2. Lorentz-transformationen

Den streckade diagonalen r en del av ljuskonen (3) och parabeln r en del av den nya m ttlinjen

$$t^{2}-x^{2}=1.$$ (4)

Den konventionella presentationen av den nya symmetriska transformationen brukar skrivas

$$x^{\star} = \gamma(v)(x-vt)$$ (5)

$$t^{\star} = \gamma(v)(t-vx)$$ (6)

$$\gamma(v) = \frac{1}{\sqrt{1-v^{2}}}.$$ (7)

Uttrycket f r gamma-faktorn f ljer fr n invarianskravet och leder till Ekv.(4) f r m ttlinjen. Man kan ocks best mma $\gamma$-faktorn genom att transformera tillbaka till ($x$, $t$)-systemet som anv nder samma ekvationer (5)-(6) men med hastigheten $-v$. Transformationsformlerna f ljer ocks genom att observera att (4) kan parametriseras med hj lp av de hyperboliska funktionerna,

$$t = \cosh(\phi_{o})$$ (8)

$$x = \sinh(\phi_{0})$$ (9)

En transformation (5, 6) motsvaras d av en ’rotation’

$$\phi_{0}\rightarrow\phi_{0}-\phi\quad\Rightarrow$$

$$x^{\star}=\sinh(\phi_{0}-\phi)=\cosh(\phi)\left(\sinh(\phi_{0})-\tanh(\phi)\cosh(\phi_{0})\right)$$

$$=\gamma(x-vt).$$

Fr n uttrycket $v=\tanh(\phi)$ f r hastigheten kan man enkelt h rleda den relativistiska formen f r additionsteoremet av hastigheter

$$u\oplus v=\frac{u+v}{1+uv}.$$ (10)

Den geometriska tolkningen ovan g r tillbaka p Hermann Minkwoski och har populariserats bl a av Max Born och Rolf Nevanlinna. Minkowskis geometrisering (1908) var ett avg rande steg som sedan gjorde det m jligt f r att Einstein att utveckla den allm nna relativitetsteorin.

3. Egentid och gauge-teori

I Minkowski-rum ber knas ett objekts ’egentid’ $\tau$ genom ekvationen

$$\tau=\int_{\Gamma}\sqrt{1-v^{2}}\,dt,$$ (11)

d r $\Gamma$ betecknar dess bana i rumtiden. Givet en bana s r motsvarande f rlopp av egentid en invariant storhet. Egentiden mellan tv punkter A och B beror av vilken bana man f ljer vilket leder till den sk ’tvilling-paradoxen’. Betr ffande ’tvilling-paradoxen’ (eller ’klockparadoxen’, ’Uhren-paradoxon’) har jag faktiskt f r m nga r sedan tr ffat p en matematiker som vid kaffebordet ih rdigt argumenterade f r att dess ’l sning’ kr ver ART och ett beaktande av gravitationen. Som synes r ’paradoxen’ dock en direkt f ljd av v gberoendet av integralen (11). Man kan h r uppfatta en analogi till m tt-teorier (gauge theories). Faktiskt r det m jligt att anv nda just egentiden och dess v gberoende som ett s tt att belysa relativitetsteorins inneb rd i analogi med dubbelspaltexperimentet i kvantmekaniken. H rifr n kan man d direkt g vidare till den allm nna relativitetsteorin (ART) och f rklara att den modifierar SR genom att mass-energi ocks p verkar egentiden. Sj lva begreppet egentid r t mligen enkelt att definiera popul rt som den tid som en ideal medf ljande klocka skulle ange.

Fr n (11) ser vi att maximal egen-tid mellan tv punkter A och B i rumtid motsvarar en bana med l ngsammast m jliga f rlopp ($v$ = 0). Om vi t nker oss att en s dan bana motsvarar en fri kropps r relse s ligger det n ra till hands att s ka dylika r relser som l sningar till en minimering av den negativa egentiden. Mer exakt s anv nds inom SR formen

$$S=-m\int\sqrt{1-v^{2}}\,dt$$ (12)

f r verkan d r $m$ betecknar objektets (vilo)massa. Ekv.(12) representerar den enklaste formen av en relativistisk invariant icke-trivial verkan. Genom verkan (12) kommer vi n rmare en koppling mellan relativitetsteori och m tt-teori eftersom verkan f rekommer i kvantmekaniken genom fas-faktorn $\exp(iS/\hbar)$ (denna fas-faktor lyftes fram av Dirac och utvecklades senare av R. P. Feynman till v gintegralformalismen).

4. Einstein vs Poincar

Som bekant framlade Henri Poincar Reltativitetsprincipen f re Einstein och visade bl a att transformationen (5)-(6), som han kallade f r ’Lorentz transformation’, bildar en matematisk grupp. nd r det Einstein som av de flesta r knas som Relativtetsteorins upphovsman. En skillnad mellan Einstein och Poincar har sagts vara att Poincar var en ’fixare’ som n jde sig med att f rs ka ’lappa’ ihop Lorentzs elektronteori. Enligt vetenskapshistorikern Peter Galison representerade Poincar en teknologisk syn p vetenskapen och en sorts ”reparative reason” medan Einstein s kte efter en verenst mmelse mellan teori och verklighet. Thibault Damour radar upp en imponerande r cka uppt ckter av Poincar som kan r knas till Relativitetsteorin men nd r hans slutsats att Poincar inte kan s gas ha skapat Relativitetsteorin s som en ny fundamental ram f r fysiken. Poincar t ex fortsatte efter 1905 att h lla fast vid Lorentzs distinktion mellan sann tid (’le temps vrai’) och skenbar tid (’le temps apparent’). Enligt Poincar s syns tt skulle det s ledes inte uppkomma n gon verklig tidsskillnad i ’tvilling-paradoxen’. Det f refaller som om Poincar t nkte sig att problemen i Lorentzs teori handlade om att fixa dynamiken och att han inte uppfattade saken som att Relativistetsteorin l ste problemen genom att omgestalta kinematiken. D rtill understryker Damour att Poincar i sina pre-Einstein-1905 artiklar fortfarande laborerar med effekter av ordningen $O(v)$ och verkar vara tveksam att acceptera att Lorentz-transformationerna h ller exakt. Poincar dog 1912 utan att n gonsin verkat ha omfattat Relativitetsteorins djupg ende betydelse s som vi f rst r (?) den idag. nd har Damour fog f r p st endet att det hade, ifall ett nobelpris ha utdelats f r Relatitivtetseorin f re 1912, varit r ttvist att dela det mellan Einstein, Lorentz och Poincar .

5. Konstant acceleration

Ett viktigt specialfall inom den relativistiska kinematiken r konstant acceleration. Att ett objekt erfar konstant acceleration $a$ (i $x$-riktningen) i ett Minkowski-rum inneb r att den under ett egentidsintervall $d\tau$ erfar en hastighets kning $a\,d\tau$ j mf rt med ett medf ljande referenssytem. Anv nder man additionsteoremet (10) f r vi f r hastighets kningen i ’laboratoriereferenssystemet’

$$dv=\frac{v+a\,d\tau}{1+va\,d\tau}-v\approx(1-v^{2})a\,d\tau=(1-v^{2})^{3/2}a\,dt.$$ (13)

Detta kan skrivas som

$$\frac{d}{dt}\left(\frac{dx}{d\tau}\right)=a.$$ (14)

Ekvationen (14) kan tolkas som ekvationen f r ett objekt som p verkas av en konstant kraft $F=ma$, varf r den relativistiska generaliseringen av Newtons lag blir (vilomassan betecknas med $m$)

$$m\frac{du}{dt}=\frac{d}{dt}\left(\frac{du}{d\tau}\right)=F$$ (15)

med anv ndning av den relativistiska definitionen av hastighet, $u=dx/d\tau$. Kraften $F$ i (3) r den kraft som erfars av objektet visavis ett tempor rt medf ljande inertialt referenssytem. Inf r vi den relativistiska impulsen $p=mu$ kan (15) skrivas p den v lbekanta formen $dp/dt=F$. Eftersom vi har identiskt

$$\left(\frac{dt}{d\tau}\right)^{2}-\left(\frac{dx}{d\tau}\right)^{2}=1$$ (16)

kan vi nyttja parametriseringen

$$\frac{dt}{d\tau} = \cosh(\phi(\tau))$$ (17)

$$\frac{dx}{d\tau} = \sinh(\phi(\tau))$$ (18)

som insatt i (15) leder till $d\phi/d\tau=a$; dvs, den konstanta accelerationen har som l sning den hyperboliska banan

$$x(\tau) = \frac{1}{a}\left(\cosh(a\tau)-1\right)+x_{0}$$ (19)

$$t(\tau) = \frac{1}{a}\sinh(a\tau)$$ (20)

som ligger p en hyperbel $\left(x-x_{0}+1/a\right)^{2}-t^{2}=1/a^{2}$. Definierar vi energin $E$ sedvanligt som ’kraften g nger v gen’ erh ller vi f r den hyperboliska banan

$$E(t)-E(0)=\int_{0}^{t}F\,dx=m\left(\cosh(a\tau)-1\right)=m\left(\frac{1}{\sqrt{1-v^{2}}}-1\right)$$ (21)

vilket ger det relativistiska uttrycket f r kinetisk energi som funktion av hastigheten $v$. Det relativistiska energibegreppet kan belysas genom att betrakta ett raketexempel som f ljer f reg ende h rledning men i (13) skall vi nyttja impulskonservering ist llet. N mligen, antag att raketens massa vid tidpunken $t$ r $m$ och att dess propulsionssystem slungar ut en massa $\Delta m$ med hastigheten $w$ s att raketens massa (sett ur raketens referenssystem) ndras med $dm$ under ett tidsintervall $dt$, d f r vi f r hastighets ndringen $dV$,

$$m\,dV+w\,dm=0\Rightarrow dV=-w\frac{dm}{m},$$ (22)

som genom motsvarande resonemang som f r (13) (med $a\,d\tau=dV$) ger i ’laboratoriereferenssystemet’

$$dv=-\left(1-v^{2}\right)w\frac{dm}{m}\Rightarrow v=\frac{(m_{0}/m)^{2w}-1}{(m_{0}/m)^{2w}+1}$$ (23)

f r hastigheten $v$, d r $m_{0}$ betecknar raketens initialmassa d $v=0$ (f r $w\ll 1$ n rmar sig den sista delen i (23) K. Tsiolkovskys (1837-1935) klassiska raketekvation). En po ng h r r att raketens mass- ndring $dm$ inte r lika med den massa $\Delta m$ som (accelereras i raketens motor och) slungas ut utan dessa r relaterade genom $dm={\Delta m}/\sqrt{1-v^{2}}$ vilket f ljer av energikonserveringen och (21). Einstein presenterade mass-energi formeln n gon m nad efter relativitetsartikeln fast n formeln (21) (f r en elektron som accelererar i ett konstant elektriskt f lt) redan ing r i relativitetsartikeln. Einstein var inte n jd med ’beviset’ f r mass-energi formeln och s kte i flera r efter ett generellt bevis; hans sista publicerade bevisvariant r fr n 1946. Numera v gar man kanske s ga att gruppteorin har klarlagt massans roll i galileisk och relativistisk dynamik (se nedan).

6. Geometri och fysik

Fallet med konstant acceleration r ocks av intresse eftersom det leder till det icke-triviala problem att f rs ka konstruera ett global referens- och koordinatsystem f r det accelererande objektet. Efter ekvivalensprincipens inf rande (Einstein 1907) s motsvarar detta uppgiften att konstruera ett globalt referenssystem i fallet med ett konstant homogent gravitationsf lt. N r man s.a.s. tittar i historiens bakspegel kan det f refalla som om utvecklingen av ART kunde ha tagit en helt annan fart ifall man f rst noggrannt studerat exemplet med konstant acceleration ur differentialgeometrisk och topologisk synvinkel. Detta r f rst s ett anakronistiskt syns tt eftersom ven dessa grenar av matematiken var delvis i sin linda. ven inom ART tog det t ex l nge innan man f rstod att skilja mellan kta singulariteter och s dana som enbart berodde p ’ol mpligt’ val av koordinatsystem (s som i fallet Schwarzschild-radien). Einstein har sj lv p pekat att ett av de st rsta hindren n r han efter SR f rs kte utveckla ART var att han l nge f rbis g skillnaden mellan koordinater som mer eller mindre godtyckliga matematiska konventioner och den intrinsiska geometrisk-fysikaliska inneb rden. Einstein v gleddes i b rjan av ’kovarians-principen’ enligt vilken fysikens ’lagar’ skall kunna formuleras p en koordinat-oberoende form. Emellertid, d Einstein i samarbete med Marcel Grossman unders kte m jligheten av en f ltekvation av formen

$$R_{\mu\nu}=\kappa T_{\mu\nu}$$ (24)

som f rknipper geometrin (Riemann-tensorn $R_{\mu\nu\kappa\lambda}$) med materien (energi-impuls-tensorn $T_{\mu\nu}$ ), s var de till en b rjan f ngna av ett gravt matematiskt missf rst nd. N mligen, de antog att $R_{\mu\nu}=0$ implicerar att $R_{\mu\nu\kappa\lambda}=0$ (ett f rh llande som endast g ller i tv dimensioner); dvs, att Riemann-tensorn f rsvinner identiskt. H rav skulle det f lja att ingen v xelverkan kan f rekomma eftersom $T_{\mu\nu}=0$ i rummet mellan materien (i vakuum) skulle implicera att d rst des r $R_{\mu\nu\kappa\lambda}=0$. Einstein konstruerade f ljaktligen ett sinnrikt argument kallat f r ’h largumentet’ f r att bevisa att fysiken inte kan vara generellt kovariant! ven om Einstein korrigerade sitt misstag (sj lva argumentet r korrekt men fr gan r vilka slutsatser man skall dra) r der det fortfarande delade meningar om vilken sorts fysikalisk inneb rd man kan eventuellt tillm ta kravet p diffeomorfism-invarians. Problemet ansluter sig till fr gan vad som menas med en punkt i rumtiden: givet tv rumtids-m ngfalder $M_{1}$ och $M_{2}$, kan vi identifiera punkter i $M_{1}$ med punkter i $M_{2}$? Einsteins l sning var ett tidigt exempel p insikten om att fysikaliskt meningsfulla storheter m ste vara ’gauge-invarianta’ (i detta fall f r gruppen av diffeomorfismer). Rumtidspunkterna har ingen objektiv realitet, endast ’koincidenser’ mellan partiklar kan tillskrivas objektiv verklighet. H nvisning till koincidenser leder emellertid sm ningom till nya sv righeter genom kvantmekaniken och kvantf ltteorin; n mligen, begreppet lokalisering r problematisk.

7. Symmetri II. No-interaction-theorem (NIT)

Vad inneb r det att en teori r ’relativistiskt invariant’? Dagens fysiker har det i ryggm rgen att Lagrange-funktionerna skall vara relativistiskt invarianta. Kompletterar man Lorentz-transformationerna med translationer och rotationer erh ller vi Poincar -gruppen $\mathcal{P}$. En m rklig konsekvens som uppdagades under 60-talet r att invarians under Poincar -gruppen f r $N$-partikelsystem utesluter v xelverkan; dvs, det enda fallet kompatibelt med ’manifest kovarians’ r en samling fria partiklar. Detta resultat g r under namnet No-Interaction-Theorem (NIT) som kanske s llan tas upp i l rob cker. F r Galilei-gruppen d remot kan man l tt konstruera icke-trivial v xelverkan p basen av translationsinvarianta och rotationssymmetriska interaktionspotentialer. Men detta lyckas inte i det relativistiska fallet ifall vi kr ver att partiklarnas banor $(x(t),t)$ i Minkowski-rummet skall i likhet med koordinat-systemen ven Lorentz-transformeras (’manifest koviarians’, ’word-line condition’). Detta f ljer av att boost-generatorerna $K_{i}$ (som genererar Lorentz-transformationer) kommer att bero av dynamiken, de r inte rent kinematiska. N mligen, eftersom Poincar -gruppen f reskriver kommuteringsrelationerna f r boost-generatorerna s s tter de d rmed ocks villkor f r dynamiken. Detta villkor visar sig vara s str ng att det endast kan uppfyllas f r fria, icke-v xelverkande partiklar. I Hamilton-dynamisk formulering utmynnar kravet p manifest kovarians i villkoret

$$\{K^{j},x^{k}\}=x^{j}\{H,x^{k}\}$$ (25)

d r $H$ betecknar Hamilton-funktionen. En nyckel-relation som tillsammans med (25) leder till NIT r $\{K^{j},H\}=P^{j}$ d r $P^{j}$ betecknar generatorerna f r translationerna. F r fria partiklar kan (25) enkelt uppfyllas med $K^{j}=x^{j}H$. En annan intressant omst ndighet r att Poisson-klammer mellan tv boost-generatorer ger en rotation (rotationsgeneratorer betecknas med $J$),

$$\{K^{i},K^{j}\}=-\epsilon_{ijk}J^{k}$$ (26)

Detta leder till den s.k. Thomas-precessionen f r t ex elektroner som ’kretsar’ kring en atomk rna.

Hur r det d m jligt att vi trots NIT kan ha ’relativistisk’ v xelverkan? Den konventionella omv gen r att inf ra f lt, av vilka det elektromagnetiska (EM) f ltet $A_{\mu}$ (vektorpotentialen) r det prim ra exemplet (Faraday, Maxwell), som f rmedlar v xelverkan; d.v.s., partiklar v xelverkar med f lt ist llet f r direkt med varandra genom potentialfunktioner. Emellertid finns det en intressant knorr n r det g ller elektrodynamiken. N mligen, det klassiska EM-f ltet har inga egna frihetsgrader. Ekvationen (vi f ruts tter bivillkoret $\partial_{\mu}A^{\mu}=0$, s.k. ’Lorentz-gauge’)

$$\partial_{\mu}\partial^{\mu}A_{\nu}=4\pi J_{\nu}$$ (27)

som f rknippar f ltet ($A$) med materien (str mmen $J$) kan omv ndas enligt

$$A_{\nu}(x)=\int G(x-y)J_{\nu}(y)\,dy$$ (28)

genom en Greens funktion $G$ varigenom f ltet $A$ kan elimineras ur teorin som formuleras direkt i term av partikeldata. Wheeler och Feynman p b rjade en dylik omformulering av elektrodynamiken (’absorber theory’) under mitten av 1940-talet vilken sedermera har utvecklats till ’action-at-a-distance electrodynamics’ med avst ndsv xelverkan. A. O. Barut har nyttjat den f r en omformulering (’self-field’ teorin) av kvant-elektrodynamiken liksom F. Hoyle och J. V. Narlikar vilka s sent som 1996 gav ut en l robok i mnet. Intresset f r avst ndsv xelverkan beror bl.a. p att den proberar fysikens teoretiska grunder samt att den ger nya synvinklar p renormaliseringsproblemet i kvantelektrodynamiken och sj lvenergiproblemet i klassisk elektrodynamik. (Sj lva formuleringen kan kanska verka ’ful’ eftersom exempelvis gauge-teori-aspekten verkar att hamna i skymundan.) Problemkomplexet anknyter ocks till Bohms program f r en ontologisk tolkning av kvantmekaniken. H rvidlag tycks det r da en f rvirring betr ffande huruvida det finns en relativistisk Bohm-formulering eller ej. Om man som Bohm inf r en partikel-ontologi f r kvantmekaniken s r det klart att vi erh ller en icke-lokal teori (t ex EPR-situationen) vilken ocks var en av Bohms po nger. NIT-resultatet antyder ocks att det vore verraskande ifall formuleringen skulle leda till en manifest kovariant teori. D remot r formuleringen relativistisk kovariant i den meningen att observablerna statistiskt sett uppfyller kovarianskravet. S ledes, relativistisk kovarians r d rmed faktiskt mer relativ n absolut i Bohms formulering och teorin r ppen f r situationer med ett ’ verskridande’ av relativitetsteorin och kvantmekaniken d r s.a.s. icke-kovarians kan bli observerbar. I kvantf ltteori m ter man problemet med partiklar som ’skapas’ och ’f rintas’ vilket verkar vara sv rt att f rena med en fundamental partikel-ontologi. I standardkvantmekaniken (J. v. Neumann) f rblir andra sidan ’v gkollapsen’ ett prek rt problem om man vill beskriva den med en kovariant dynamik.

8. Symmetri III. Begreppet massa

Idag klassifierar vi partiklar i term av massa, spin och helicitet som bygger p representationer av Poincar -gruppen. Den definitiva framst llningen av detta klassifikationssystem r E. P. Wigners artikel fr n 1939 om vilken Sternberg har anm rkt: ”It is difficult to overestimate the importance of this paper, which will certainly stand as one of the great intellectual achievements of our century. It has not only provided a framework for physical research for elementary particles, but has also had profound influence on the development of modern mathematics, in particular the theory of group representations.” Wigners arbete var kulmineringen p en serie arbeten bl.a. av Majorana, Proca, Klein, Murray, Weyl, von Neumann och Dirac. Wigner ger speciellt erk nnande t Dirac: ”The subject of this paper was suggested to me as early as 1928 by P. A. M. Dirac who realized even at that date the connection of representations with quantum mechanical equations. I am greatly indebted to him also for many fruitful conservations about this subject, especially during the years 1934/35, the outgrowth of which the present papers is ” (Wigner 1939, s. 156.). Dirac har ocks senare betonat att relativistisk dynamik (’klassisk’ eller kvantum) handlar om representationer av Poincar -gruppen; problemet g ller att finna nya dynamiska system vars observabler satisfierar Poincar -algebrans kommuteringsrelationer. Classical dynamics (1974) av Sudarshan och Mukunda r ett prominent exempel p en till mpning av detta program b de f r relativistisk och galileisk dynamik och f ljande utl ggning r inspirerad av detta.

En kanonisk (symplektisk) realisering av Galilei-gruppen $\mathcal{G}$ (uppsp nd av rotationer, rums- och tidstranslationer, samt Galilei-transformationer av typ Ekv. (1)-(2)) inneb r att Lie-gruppen $\mathcal{G}$ r realiserad s som kanoniska transformationer p ett fasrum $M$. Varje element $g$ i $\mathcal{G}$ motsvaras av en kanonisk transformation $\Phi_{g}:M\rightarrow M$ s dan att $\Phi_{g}\circ\Phi_{h}=\Phi_{gh}$; d.v.s. den definierar en representation av Galilei-gruppen $\mathcal{G}$ p gruppen av kanoniska transformationer, Kan$(M)$, som vi h r kan definiera som gruppen av diffeomorfismer ver $M$ vilka l mnar Poisson-klammern (PK) invariant. Denna representation inducerar vidare en representation av Lie-algebran $L(\mathcal{G})$ p Lie-algebran av $\mbox{Kan}(M)$ vilken sammanfaller med m ngden av Hamiltonska vektorf lt p $M$; d.v.s., vektorf lt $X_{F}$ som alstras av funktioner $F:M\rightarrow\mathbf{R}$ genom $X_{F}f=\{f,F\}$ f r en godtycklig reell funktion $f$ p $M$ ( $Xf$ betecknar derivatan av $f$ i riktningen $X$: $Xf=df(X)=X^{i}\partial_{i}f$). Givna tv element $a$, $b$ i $L(\mathcal{G})$ som motsvaras av generatorerna $F_{a}$ och $F_{b}$, d har vid det generella sambandet

$$\{F_{a},F_{b}\}=F_{[a,b]}+C(a,b)$$ (29)

d r $F_{[a,b]}$ betecknar en generator motsvarande Lie-produkten $[a,b]$ av $a$ och $b$ i $L(\mathcal{G})$. $C(a,b)$ r en bilinj r funktion, en sorts ’integrationskonstant’ och ett exempel p en kohomologi. Genom omdefiniering av generatorer (genom att exempelvis addera konstanter) kan man f rs ka eliminera antalet ’integrationskonstanter’. Det intressanta r att f r Galilei-gruppen $\mathcal{G}$ (i motsats till fallet f r Poincar -gruppen) terst r dock ett element som inte g r att eliminera, n mligen $M$ i

$$\{P_{i},G_{j}\}=-\delta_{ij}M.$$ (30)

H r st r $P_{i}$ f r generatorn av translationer l ngs $x_{i}$-axeln, och $G_{i}$ f r generatorn av Galilei-transformationen i dito riktning. Gruppen har allts en icke-trivial kohomologi parametriserad av $M$ som kallas ’massa’ (Souriau 1970). Generatorn av tidstranslationer betecknas med $H$ (Hamilton-funktion) och dess enda icke-triviala PK r

$$\{G_{i},H\}=P_{i}$$ (31)

P basen av PK-relationerna kan man visa att

$$C=\mathbf{P}^{2}-2MH$$ (32)

r en Casimir-invariant (kommuterar med alla element). Ekv (32) kan skrivas p en mer bekant form

$$H=\frac{\mathbf{P}^{2}}{2M}+\mbox{konst.}$$ (33)

som r den icke-relativistiska Hamilton-funktionen f r en fri partikel med ’massan’ $M$. Motsvarande unders kning kan g ras f r Poincar -gruppen $\mathcal{P}$. Om man anv nder 4-vektorbeteckningen och s tter $P^{0}=H$ (och anv nder metrikkonventionen $(+---)$) s kan den f rsta Casimir-invarianten skrivas

$$C_{1}=P_{\mu}P^{\mu}=M^{2}$$ (34)

som omv nt implicerar en Hamilton-funktion

$$H=\sqrt{\mathbf{P}^{2}+M^{2}}.$$ (35)

J mf r vi den relativistiska versionen (35) med (33) genom att utveckla den f rra i serie av $\mathbf{P}^{2}$ d $\mathbf{P}^{2}\ll M^{2}$ ser vi att f r relativistisk symmetri r den additiva konstanten i (33) inte l ngre godtycklig utan ges av $M$ (’$Mc^{2}$’). S ledes, relativistisk symmetri leder till att ’grundenerginiv n’ r fixerad till v rdet $E_{0}=Mc^{2}$. M rk ven att medan massan r ett element i Galilei-algebran, r den enbart en konstant i det relativistiska fallet.

Jammer (1999) terv nder upprepade g nger till ’mysteriet’ varf r ljusets hastighet $c$ figurerar i mass-energi formeln; bygger $E_{0}=Mc^{2}$ via n gon sorts omv g p elektrodynamiken? Dock, SR handlar om en symmetrisering mellan rummet och tiden, varf r det m ste finnas en konstant ’$c$’ som f rknippar $x$- och $t$-dimensionen och som g r att vi kan j mf ra $\Delta x$ med $\Delta t$. Det r elektrodynamiken som (’anakronistiskt’) rver denna konstant genom att teorin formuleras s som kompatibel med relativistisk kinematik. Galilei-symmetrin som har den enkla m ttlinjen $t$ = konstant (se avsnitt 2) undviker en sammanblandning av rum och tid, medan relativistisk symmetri har m ttlinjen (4) vilken fodrar en konversionsfaktor mellan rum och tid. Mer korrekt vore kanske att s ga att det p abstrakt niv inte finns n gon uppdelning i rum- och tidsdimension, det r vi som inf r $c$ som g r denna uppdelning (i t ex meter vs sekund). Aristoteles som ryggade tillbaka inf r att dividera kvantiteter med olika enheter (s som l ngd/tid) kanske skulle ha k nt sig mera hemmastadd i abstrakt relativistisk dynamik utan $c$.

9. Tid och relativitet

SR har sj lvfallet djupt p verkat senare filosoferanden kring ’tidens v sen’. Den har inte l st n gra av tidens filosofiska problem, snarare f r ndrat perspektiven och gett upphov till nya fr gor. M nga har i SR funnit st d f r en statisk uppfattning (’tenseless time’) kontra en dynamisk uppfattning (’tiden som fl dar’, ’tensed time’) av tiden. Sett ur Minkowski-rum perspektiv r allting som h nt och h nder redan fixerat i rumtiden. Einstein sj lv verkar ha varit ben gen att tolka tiden statiskt, d r upplevelsen av tiden som fl dar r en sorts ’illusion’. Sj lvfallet r inte SR n dv ndig f r att uppfatta verkligheten som fixerad i rumtiden, men efter SR och Minkowski g r det inte l ngre att undvika att uppfatta verkligheten i term av rumtiden. M nga filosofer och anh ngare av statisk tid har inspirerats av SR, som t ex Michael Lockwood. Lockwood har tidigare tillsammans med David Deutsch utrett de logiska m jligheterna f r tidsresor. Lockwood (2005) g r igenom hela galleriet med tidens pil, entropi, statisk kontra dynamisk tid, kvantgravitation, tidresor, osv, (Wheeler-Feymann teorin avf rdas f. . som ”a dead duck”) men kanske de intressantaste anm rkningarna hittas mot slutet av boken. I fysiken (dess matematiska modeller) representeras ’tiden’ ofta ( tminstone lokalt) som en parameter $t$, men det som intresserar oss h r r hur den subjektiva tiden, upplevelsen av tiden som ett fl de, h nger ihop med den fysiska tiden $t$. Lockwood terv nder h rvidlag till Everetts m nga-v rldars tolkning av kvantmekaniken. Medvetandet f rknippas med en speciell medvetande-bas $|\alpha_{i}\rangle$ i en Everett-dekomposition av universums v gfunktion $|\Phi\rangle$,

$$|\Phi\rangle=\sum|\alpha_{i}\rangle\otimes|\beta_{i}\rangle.$$ (36)

Nu-upplevelsen (space-time-actuality) s gs uppst d $|\alpha_{i}\rangle$ motsvarar en dekoherensbas, vilket hos Everett antagligen motsvarar de s.k. minnes-tillst nden (memory states), som har klassisk pr gel. P neurofysiologisk niv h nvisar Lockwood till teorierna om ’thalamocortical oscillations’ och en form av ’cortical phase locking’. S ledes, tidsmedvetandet kan uppdelas i ’specious presents’ (subjektiva ’tidskvantum’, en sorts minsta tidsupplevelse som uppfattas som en helhet, t ex observationen av ett stj rnfall p himlen) som betingas av att speciella neuroner i thalamus oskillerar i fas med varandra (en sorts koherent tillst nd). N r dessa koherenta tillst nd bryter samman och ers tts av nya, stegar s.a.s. medvetandet fram i tiden (en tanke/f rnimmelse ers tts av en annan tanke/f rnimmelse).

Del II Kvantrum och SR-modifikationer

10. Dubbel speciell relativitet (DSR)

P senare tid har det lanserats modifikationer av SR under den samlande beteckningen ”double special relativity” (DSR) d r man uppfattar ljushastigheten $c$ som invariant men tillf r ocks ytterligare en l ngd-invariant, alternativt mass- eller impuls-invariant. Motiveringen r att Planck-l ngden $L_{P}=\sqrt{G\hbar/c^{3}}$ ($\approx 10^{-35}$ m, eller Planck-massan $M_{P}=\sqrt{\hbar c/G}\approx 10^{-8}\,\mbox{kg}\,\approx 10^{19}$ proton-massor), som karakt riserar en hypotetisk kvantgravitationsregim, borde vara densamma f r alla observat rer och inte p verkas av Lorentz-Fitzgerald kontraktionen: ”all observers agree that there is an invariant energy scale, which we take to be the Planck scale $E_{P}$” (Magueijo & Smolin, 2001). Denna motivering som s dan verkar ganska tunn; snarare handlar helt enkelt om antagandet att ’Planck-niv ’ effekter fenomenologiskt f rv ntas yttra sig i en modifikation av t ex Lorentz-transformationerna. En ansats bygger p en ndring av den relativistiska ’dispersionsrelationen’ (Magueijo & Smolin 2002),

$$E^{2}f_{1}(E,\lambda)^{2}-\mathbf{p}^{2}f_{2}(E,\lambda)^{2}=m^{2}.$$ (37)

$\lambda$ betecknar en karakt ristisk l ngdparameter som antas vara av storleksordningen $L_{P}$, $\lambda\approx L_{P}$. F r $f_{1}\neq f_{2}$ erh ller vi s.k. ’variable speed of light’-teorier (VSL) d r ’hastigheten’ $v=dE/dp$ f r fotoner ($m$ = 0) kommer att bero av energin (eller frekvensen) vilket r av ett visst intresse inom astrofysiken; n mligen, en VSL-effekt skulle kunna sk njas som en frekvensberoende tidsf rdr jning hos fotoner fr n gammak llor. I ett enkelt exempel p DSR modifieras Lorentz-transformationer $\Lambda$ verkande p momentum-rummet enligt

$$U^{-1}(p_{0})\,\Lambda\,U(p_{0})$$ (38)

$$U(p_{0})=\exp(\lambda p_{0}D)$$ (39)

med dilatationsoperatorn

$$D=p_{\mu}\frac{\partial}{\partial p_{\mu}}$$ (40)

Transformationen $U$ h nger ihop med funktionerna $f_{1}$ och $f_{2}$ i (37) genom

$$U(p_{0},\mathbf{p})=\left(f_{1}(E,\lambda)p_{0},f_{2}(E,\lambda)\mathbf{p}\right).$$ (41)

F rutsatt att $|\lambda p_{0}|<1$ (garanterar att $U(p_{0})$ konvergerar) har vi

$$U(p_{0})p_{\mu}=\frac{p_{\mu}}{1-\lambda p_{0}}.$$ (42)

F ljaktligen f r vi f r en ’boost’-transformation l ngs $z$-axeln i $(p,E)$-rummet

$$\tilde{p}_{0} = \frac{\gamma(p_{0}-vp_{z})}{1-\lambda(1-\gamma)p_{0}-\lambda\gamma vp_{z}}$$ (43)

$$\tilde{p}_{z} = \frac{\gamma(p_{z}-vp_{0})}{1-\lambda(1-\gamma)p_{0}-\lambda\gamma vp_{z}}.$$ (44)

Magueijo och Smolin kallar (43)-(43) f r Fock-Lorentz transformationer eftersom de (i rumtids-version) redan lanserades av V. Fock i ett f rs k att modifiera Lorentz-transformationer f r kosmologiska avst nd. DSR-teorier bygger p en modifiering av Lorentz-boost operatorerna som i f reg ende fall motsvarar (i energi-momentum rummet)

$$\tilde{K}^{i} = U^{-1}(p_{0})K^{i}U(p_{0})=K^{i}+\lambda p^{i}D$$ (45)

$$K^{i} = p^{i}\frac{\partial}{\partial p_{0}}-p_{0}\frac{\partial}{\partial p_{i}}.$$ (46)

Enda kommutator som ndras i Poincar -algebran r

$$[\tilde{K}^{i},P^{j}] = P^{0}\delta_{ij}+\lambda P^{i}P^{j}\,,$$ (47)

$$[\tilde{K}^{i},P^{0}] = P^{i}+\lambda P^{i}P^{0}\,,$$ (48)

som reduceras till de traditionella formerna d $\lambda=0$. Ekv (45)-(46) r ett enkelt exempel p en s.k. deformation av Poincar -algebran som de senaste tv decennierna studerats under namnet av $\kappa$-Poincar algebran. F r transformationerna (38)-(39) erh ller vi f ljande invariant

$$m^{2}=\frac{p^{2}}{\left(1-\lambda p_{0}\right)^{2}}\quad(p^{2}\equiv p_{\mu}p^{\mu}),$$ (49)

som definierar ’massan’ $m$. Identifierar vi ’energin’ enligt $E=p^{0}$ f ljer relationen

$$E=\frac{\gamma m}{1+\lambda\gamma m},$$ (50)

f r kinetisk energi f r en partikel genom att transformera m.h.a. (43) mellan partikelns referenssystem ($p_{z}=0$) och ’laboratoriet’. Ekv (50) inneb r att energin begr nsas genom $E<1/\lambda\approx E_{P}$ (Planck-energin). En id r att detta inf r en energi cut-off som i princip kan eliminera divergenser i kvantf lteorier. En annan slutsats r att den modifierade Poincar -symmetrin g ller endast f r den ’sub-Planckiska’ regimen. Detta kan verka mots gelsefullt eftersom makroskopiska kroppar antas best av partiklar med $E<E_{P}$ men nd f rmodas satisfiera de konventionella SR-transformationerna. Problemet med att massan begr nsas av Planck-massan brukar h nvisas till som ’the soccer-ball problem’ (Amelino-Camelia). En tanke r att f r sub-Planck partiklar m ste vi ocks modifiera summeringsreglerna f r impuls och energi f r vilka Magueijo och Smolin (2002) f resl r en icke-linj r summering (betecknad $\oplus$)

$$\frac{p_{i}^{(tot)}}{1-\frac{\lambda}{N}p_{0}^{(tot)}}=\sum_{k=1}^{N}\frac{p_{i}^{(k)}}{1-\lambda p_{0}^{(k)}}\equiv p_{i}^{(1)}\oplus\dots\oplus p_{i}^{(N)},$$ (51)

d r $p_{i}^{(tot)}$ betecknar energi-impulsen f r en kropp sammansatt av $N$ partiklar. I transformations-formlerna (43)-(44) f r $p_{i}^{(tot)}$ ers tts $\lambda$ med $\lambda/N$ vilka d rf r n rmar sig Lorentz-transformationerna f r stora $N$. Dessa egendomliga summerings- och transformationsregler som beror p hur man uppdelar en kropp i icke-sammansatta ’partiklar’ antyder p principiella problem med denna typs DSR. H. Bacry har utg tt fr n $\kappa$-Poincar -algebra med relationen

$$P_{0}=2\kappa\sinh\left(\frac{\tilde{P}_{0}}{2\kappa}\right).$$ (52)

N r parametern $\kappa\rightarrow\infty$ terf r vi $P_{0}=\tilde{P}_{0}$. $P_{0}$ uppfattas som en klassisk additiv energi-parameter medan $\tilde{P}_{0}$ st r f r den fysikaliska energin. S ledes, en galaxs massa $M$, som best r av $N$ stj rnor var och en med massan $m$, best ms enligt Bacry av relationen

$$\sinh\left(\frac{M}{2\kappa}\right)=N\sinh\left(\frac{m}{2\kappa},\right).$$ (53)

varav f ljer att $M<Nm$; d.v.s., ’summan’ r mindre n delarna. Genom att anta att $\kappa\approx 10^{11}$ solmassor (motsvarar en typisk galax) anser Bacry att man kan f rklara och avf rda ”the dark matter affair” ven om tankeg ngen inte verkar helt solklar. I Bacrys version blir deformationerna nu ist llet endast m rkbara i kosmologiska sammanhang f r galaktiska system medan i Magueijo-Smolin-teorin effekterna g llde den sub-Planckska regimen. Det kan verka aning l ngs kt att modifiera SR f r kosmologiska skalor eftersom gravitationen dominerar p denna niv och vi borde verg till ART.

Ett centralt problem med deformerade Poincar -algebran r att de formulerats f r momentum-rummet. Det finns ingen automatisk koppling till Minkowski rumtiden. Detta h nger ihop med att det saknas enhetliga principer f r fysikaliska tolkningar av de algebraiska schematan. S ledes, n r vi tidigare h nvisade till ’hastigheten’ $v=dE/dp$ i samband med (37) s hade vi ingen grund f r att identifiera detta uttryck med hastighet i den ’vanliga’ meningen $v=dx/dt$. Den kanske mest systematiska ansatsen p att f rbinda momentumrummet och rumtiden baseras p teorin f r kvantgrupper (icke-kommutativa Hopf-algebran) som uppr ttar en sorts dualitet mellan $\kappa$-Poincar -algebra och $\kappa$-Minkowski rumtid. En kanske mer ’fysikalisk’ koppling har gjorts av Magueijo, Smolin, m. fl. N mligen, utg ngspunkten r att teorin skall terge planv gsl sningen $\exp(ip_{\mu}x^{\mu}/\hbar)$ f r fria partiklar och beh lla uttrycket f r den invarianta fasen $p_{\mu}x^{\mu}/\hbar$. Detta implicerar via (37) en sorts dual energiberoende rumtidsmetrik av formen

$$ds^{2}=\frac{dt^{2}}{f_{1}(E,\lambda)^{2}}-\frac{d\mathbf{x}^{2}}{f_{2}(E,\lambda)^{2}},$$ (54)

som motsvarar en dual avbildning till (41) given genom

$$U(x)=\left(\frac{t}{f_{1}(E,\lambda)},\frac{\mathbf{x}}{f_{2}(E,\lambda)}\right).$$ (55)

En konsekvens r att den relativistiska ’egentiden’ $\tau$ (11) nu kommer att bero p partikelns energi,

$$\Delta\tau=\sqrt{1-v^{2}}\,\Delta t\,\frac{f_{1}({E}_{0},\lambda)}{f_{1}(\tilde{E}_{0},\lambda)}=\sqrt{1-v^{2}}\,\Delta t\left(1+(\gamma-1)\lambda E_{0}\right)^{-1},$$ (56)

d r $\tilde{E}_{0}$ betecknar den transformerade (enligt (43)-(44)) vilo-energin $E_{0}$. ’Tvilling-paradoxen’ i denna version leder till att tidsdifferensen mellan tvillingarna ocks kommer att bero p deras massa och uppenbarligen g r den tyngre tvillingens klocka en aning l ngsammare. En principiell f ljd av (56) r att tv partiklar med olika energier enligt (54) kan vara associerade med skilda metriker vid en och samma punkt $(t,x)$ (Magueijo & Smolin har av denna anledning kallat (54) f r en ’regnb gsmetrik’, ’rainbow metric’). ”Thus, quanta of different energies see different classical geometries” (M&S, gr-qc/0305055). Detta har t ex tolkats som s att varje partikel definierar ett eget momentum-beroende referenssystem som inneb r att vid j mf relse mellan tv referenssystem m ste man f rutom den relativa hastigheten (Lorentz) ocks ta h nsyn till partiklarnas momentum. Dylika verl ggningar har f ranlett Magueijo och Smolin att h vda att fr gan om den ’r tta’ duala rumtiden till momentum-rummet ”is the wrong question to ask and that, instead, there is no single classical spacetime geometry when effects of order $L_{P}$ are taken into account. Instead, we propose that classical spacetime is to leading order in $L_{P}$ represented by a one parameter family of metrics, parametrized by the ratio $E/E_{P}$ (…) This may seem nonsensical if one regards the geometry of spacetime as primary. However, in the currently well studied theories of quantum gravity, including loop quantum gravity and string theory, the classical geometry of spacetime is not primary. Rather, it emerges as a low energy coarse grained description of a very different quantum geometry” (ibidem). Detta ’emerges as …’, borde man inflika, r tillsvidare n rmast en from f rhoppning. Smolin, som r en av de fr msta proponenterna f r ’loop-gravity’, brukar understryka vikten av teorins bakgrundsoberoende; d.v.s., den f r inte f ruts tta n gon a priori metrik, och hans mer generella slutsats h rav r att teorin inte l ngre kan leva p n gon m ngfald … ”what is left is only algebra, representation theories of algebras, and combinatorics”. Som s dan verkar detta vara en n got anemisk id och igen saknar man en v gledande fysikalisk tanke eller princip. Liksom Wheelers dictum ”it all comes from higgledy-piggledy” f refaller det tminstone inte tillsvidare ha transmuterats till n gon genomgripande fysikteori.

11. Kvantrum

Variationerna p temat deformerade Poincar -algebran r intressanta ur den synvinkeln att ifall en konsistent kvantgravitation-teori r m jlig s kan DSR-teorier och liknande ge vinkar om diverse sorts approximationer till den ’fullst ndiga teorin’. En modell som i detta sammanhang verkar ofta teruppt ckas av forskare r det veterligen f rsta f rslaget till en kvantiserad rumtidsteori som lades fram av Hartland S. Snyder, elev till J. R. Oppenheimer (Snyder och Oppenheimer var f. . de f rsta att presentera ett scenario f r hur ett svart h l bildas genom en implosion av en tryckfri v tska i ett gemensamt arbete i Phys. Rev. 56, 455-459, 1939). Under 30- och 40-talet inspirerades arbeten kring rumtids-kvantisering av tanken att man p detta s tta skulle kunna tg rda divergensproblemen i kvantf ltteorierna. ”We hope that the introduction of such a unit of length [parametern $a$ nedan] will remove many of the divergence troubles in present field theory”, anm rker Snyder i inledningen till sin artikel. I och med att renormaliseringstekniken utvecklades (Feynman, Dyson, Tomonaga, Schwinger, Bethe, m fl) bortf ll denna motivering och arbeten p rumdtidskvantiseringar stannande mer eller mindre av. Divergensproblemen inom kvantgravitation och utveckligen av icke-kommutativ geometri har emellertid terupplivat intresset f r dylika teorier (vore intressant att f lja upp hur citationskurvan f r Snyders artikel utvecklats med tiden). En t mligen direkt procedur f r att erh lla en icke-kommutativ geometri r att tolka koordinaterna $x^{i}$ som rotationsoperatorer i ett utvidgat rum. Detta r vad Snyders g r genom att uppfatta koordinaterna som hermitska operatorer, vars egenv rden motsvarar de m tbara storheterna (”possible results of measurements”), genom att utg fr n den reella kvadratiska formen

$$-\eta^{2}=\eta_{0}^{2}-\eta_{1}^{2}-\eta_{2}^{2}-\eta_{3}^{2}-\eta_{4}^{2}\,,$$ (57)

som f r konstant $\eta$ beskriver ett 4-dimensionellt de Sitter-rum. Koordinaterna $x^{\mu}$ tolkas d som differentialoperatorer av formen (anv ndande metriken $h=\mbox{diag}(1,-1,-1,-1,-1)$ och $\eta_{\alpha}=h_{\alpha\beta}\eta^{\beta}$)

$$x^{\mu}=ia\left(\eta^{\mu}\frac{\partial}{\partial\eta_{4}}-\eta^{4}\frac{\partial}{\partial\eta_{\mu}}\right)\quad(\mu=0,1,2,3),$$ (58)

med $a$ som ”the natural unit of length”. F r dessa operatorer f r vi

$$[x^{\mu},x^{\nu}] = \frac{ia^{2}}{\hbar}L^{\mu\nu}\quad\mbox{med}$$ (59)

$$L^{\mu\nu} \equiv i\hbar\left(\eta^{\mu}\frac{\partial}{\partial\eta_{\nu}}-\eta^{\nu}\frac{\partial}{\partial\eta_{\mu}}\right).$$ (60)

F r $\mu$ = 1, 2, 3 har $x^{\mu}$ s ledes formen av en rotationsoperator med egenfunktioner av formen $e^{im\phi}$ som d rf r implicerar egenv rdena $ma$, f r $m\in\mathbf{Z}$; d.v.s., multipler av l ngdenheten $a$. F r tidsoperatorn $x^{0}$ d remot har vi en ’boost’-typ operator som inte leder till n gon motsvarande ’kvantisering’ av tiden. Att ’tiden’ h r tack vare pseudometriken ist llet f r ett kontinuerligt spektrum kan m h nda antyda en po ng med att ’tiden’ skiljs ut med sitt speciella f rtecken i metriken. Kvantiseringen av rumtiden verkar s ledes implicera en asymmetri, diskret vs kontinuerlig, mellan rum och tid som inte direkt terfinns i SR. F r impulsvariablerna valde Snyder (ett av m nga matematiskt rimliga alternativ) formen

$$p^{\mu}=\frac{\hbar}{a}\frac{\eta^{\mu}}{\eta^{4}},$$ (61)

vilket r f renligt med den konventionella relationen $L^{\mu\nu}=x^{\mu}p^{\nu}-x^{\nu}p^{\mu}$ och ekv (60). Fr n (61) f ljer t ex kommuteringsrelationen

$$[x^{1},p_{1}]=i\hbar\left\{1+\left(\frac{a}{\hbar}\right)^{2}p_{1}^{2}\right\}.$$ (62)

Ekv (62) implicerar i sin tur en os kerhetsrelation av typen (som numera g r under beteckningen ’generalized uncertainty relation/principle’, GU)

$$\Delta x\Delta p\geq\frac{\hbar}{2}\left\{1+\left(\frac{a}{\hbar}\right)^{2}{\langle p^{2}\rangle}\right\},$$ (63)

som bl a aktualiserats inom str ngteorin. (Mer exakt borde vi f r (63) ha tagit kvadratroten av medelv rdet av kvadraten av h gra ledet i (62), $\sqrt{\langle(\dots)^{2}\rangle}$.) Ekv (63) inneb r vidare att

$$\Delta x\approx\frac{\hbar}{2}\left\{\frac{1}{\Delta p}+\left(\frac{a}{\hbar}\right)^{2}\Delta p\right\}.$$ (64)

Minimerar vi h gra delen i (64) visavis $\Delta p$ f r vi olikheten $\Delta x>a$ (minimiv rdet motsvarar $\Delta p=\hbar/a$) vilket ter visar att $a$ karakt riserar en sorts minsta m tbara l ngdenhet hos rummet.

I en uppf ljande artikel formulerade Snyder Maxwells ekvationer i denna modell f r kvantrumtid och antydde att Diracs, Procas och Kleins ekvationer kunde behandlas analogt, men detta projekt f refaller ha avbrutits. (Snyders sista vetenskapliga publikation i Physical Review r fr n r 1955.) Sju r senare publicerar Hellund och Tanaka en artikel baserad p en variation av Snyders modell d r de bl a uppm rksammar relationen (63) och unders ker Dirac-ekvationen och m jligheten av l sningar som ger ’time-localized states’. De senaste ren kan utvecklingen s gs ha fortsatt i form av f lt-teori p icke-kommutativa rum. Ett enkelt s tt att inf ra icke-kommutativitet r att f r klassiska kommutativa koordinater $x^{i}$ definiera koordinatoperatorer

$$\hat{x}^{i}=x^{i}-\frac{1}{2\hbar}\Theta^{ij}p_{j},$$ (65)

d r $p_{j}=-i\hbar\partial/\partial x^{j}$ och $\Theta$ r en konstant antisymmetrisk matris. Av (65) f ljer att

$$[\hat{x}^{i},\hat{x}^{j}]=\Theta^{ij}.$$ (66)

Calmet (2005) argumenterar i omv nd riktning; givet (66) s kan vi inf ra kommuterande koordinater $x^{i}$ via (65).

12. Avslutning

I detta skede, mer n 100 r efter publiceringen av SR, kan vi konstatera att Relativitetsteorin r mer bef st n n gonsin. Spekulationer om avvikelser fr n SR har f rblivit blott spekulationer. Som antytts terst r dock m nga fundamentala problem inom fysiken som kan ha konsekvenser f r SR. P det teoretiska omr det kan emellertid sk njas en sorts utmattning. ’Str ng-teorins’ 20- riga kenvandring har inte verkat f ra oss n rmar det f rlovade landet som skulle bl a klara upp kvant-gravitationen. Men liksom tidigare under historiens g ng kan den f rl sande insikten komma n rsomhelst fr n ett ov ntat h ll.